Gråter hur lätt som helst - något fel på mig?

En sida utav mig är mycket känslig och har alltid varit. Gråter alltid till filmer om det är sorgligt eller lyckligt. Men nu har denna känslighet escalerat.
Just nu sitter jag på mitt kontor och bokför. Lyssnar på radion och en låt börjar spelas. Det är en jullåt med en liten pojke som sjunger.
Jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten.
Jag blir jätte rörd och tårarna sprutar. Vet inte varför. Har inte någon känslomässig anknytning till denna låt, förutom att jag tyckte den var bra när den kom och det var väl en känslomässig tid i mitt liv som i ALLA pre-tonåringsliv.

Jag vill ha en riktig jul med BUSUNGARNA
http://www.youtube.com/watch?v=L8XNpTxqqp0

Ett annat exempel är så nyligen som från igår. Min son har en kompis som jag vet att han gillar. Den enda kompisen som bor nära och som han kan gå till själv. Den kompisen har nu flyttat långt bort. Min son berättade att han och en annan kompis sprang till hans föräldras bil och ropade GOD JUL. Sen försvann han för alltid ur min sons liv. Mina tårar sprutde när han berättade detta, fast min son verkade rätt oberörd av hela grejen. Han verkar inte alls ledsen. Varför ska jag vara det då?

Ett annat exempel var när jag bestämde mig att nu är mina barn tillräckligt stora för att höra Bröderna Lejonhjärta. Ja, ni kan säkert tänka er vad som hände.
Jag började läsa boken och i början handlade det om att Skorpan är sjuk och att Jonatan dör. Det gick inte! Jag tok bölade! Mina barn blev som galna på mig. Tillslut var jag tvungen att överlämna boken till sambon (som tydligen är känslolös, för inte en tår trängde fram ur hans öga). Sedan ger han mig boken och jag frågar lite surt (för han tycker det är så tråkigt att läsa, lite lat också, så jag förstod ju att han inte hade läst förbi allt sorgliga, fast jag hoppades ju såklart) om han hade läst tillräckligt långt. Ja, säger han. Jag sätter mig bekvämt och börjar läsa, mina barn får nippran och vrålar, MEEEN MAAAAMMA. Ja, då var det dags igen. Stor bölade och kunde nätt och jämt tragla mig igenom det sorliga.

Jag tror allt detta började när jag fick barn!